Jag gillar att ha fel.
Jag gillar att ha rätt. En kär vän till mig sa en gång att jag alltid har rätt. Det var trevligt att höra men jag är glad att kunna säga att det inte är helt sant. Från och med nu så gillar jag att ha fel (ibland).
Olika händelser den senaste tiden har fått mig att fundera över min egen utgångspunkt och det har mycket att göra med att väldigt få människor jag så gott som ingen här har samma bakgrund som jag. Hemma bodde jag mitt bland studenter från alla delar av världen men det blir aldrig så tydligt vart man kommer ifrån som när man inte är där. Det har aldrig varit så tydligt att världen ur mitt perspektiv bara kan ses genom mina ögon.
Under mina sociologistudier har lärt mig vikten av att förstå min egen utgångspunkt innan jag tolkar andra. Detta är lättare sagt än gjort eftersom det (i min verklighet) inte är möjligt att till fullo se sig själv genom andras ögon. Inte minst för att man då skulle vara tvungen att se sig själv utifrån alla andras ögon, ta alla olika perspektiv på samma gång. Det går inte. Men mycket finns att vinna på att förstå att mitt perspektiv är just mitt, att ingen annan tolkar världen precis som jag. Att man tjänar på att vara öppen, att vara inställd på att ha fel.
Lika självklart som det kan kännas att de som är olika ser på världen ur olika perspektiv kan det kännas självklart att de som påminner mig om mig också har samma utgångspunkt. Nyligen har två möten fått mig att förstå att jag inte är kompetent att vid en första anblick avgöra vem som är lik mig eller inte.
I det ena fallet prövades min förmåga att förutsättningslöst möta en person från ett land jag vet mycket lite om. Det jag trodde mig veta visade sig inte heller vara sant. Det har varit en övning i att låta nyfikenheten segra över fördomar och felaktiga antaganden. Vad jag föreställt mig skulle handla om kompromiss och acceptans mellan olika har visat sig handla mer om att inse hur mycket vi har gemensamt.
I det andra fallet förutsatte jag att människan jag mötte såg på världen med ögon som liknar mina egna, att vi tolkade världen på samma sätt eftersom de land vi kommer ifrån påminner om varandra. Reagerade väldigt starkt på något eftersom att jag förutsatte att personen i fråga tänkte som jag, eller i alla fall tänkte på liknande sätt. Det gick inte ihop. En människa jag uppfattade som väldigt trevlig associerad med något som för mig har en mycket stark negativ innebörd. Återigen hade jag fel, och jag blev glad. Våra perspektiv var inte desamma, tolkningen av världen olik och världen började genast make more sense igen.
Det är skönt att ha fel ibland.
