Stunder av klarhet

Fantastiska upp-känslor, rysningar, såna stunder då man bara vill stanna upp och tänka “liiivet.” Dessa stunder (av klarhet) kommer ofta helt utan förvarning. Till ljudet av det stora havet på en promenad längs en palmbeklädd strand. Tillsammans med fina, fina vänner på en takterass i kvällssolen en varm sommarkväll. När det där stora jobbiga äntligen är avklarat, med bravur. Hemma i hemstaden där allt är sig likt men ändå inte. På en buss i spöregnet mellan Hallonbergen och Stockholms universitet, till tonerna av The Killers “Joyride”. Överallt. När som helst. Så ofta som möjligt. Det är mitt mål.

Andra stunder när blodet kokar av ilska (okej, jag ska inte överdriva, det kanske puttrar lite smått)  för att saker inte går som jag vill. När något hindrar mig från att landa i de fina liiivet-stunderna.

Det blir sällan som man har tänkt sig. Men även då man inte har en tydlig förväntning kan de komma smygande, de där tankarna som förstör, förstorar och distraherar från allt som är bra Dåliga tankar som tar något bra och vrider det åt fel håll. Som klagar på att allt inte är perfekt, att det inte är som på det där fantastiska stället “någonannanstans”.  Det bortskämda barnet som tänker att “Jag har ju fått så mycket av det jag vill ha, kan jag inte få allt, nu?”. Samma bortskämda barn blir avundsjuk på andra som har, som inte verkar ha försökt lika mycket, velat lika mycket. (Denna reaktion kan förklaras genom den intressanta “equity” teorin som jag lämpligt nog har läst om idag. J.S Adams, 1965, Inequity in social exchange).

Fast det är jag som bestämmer. Det är bra. Adrenalinet måste inte rusa när jag missar bussen för att den åker innan utsatt tid (kanske lite när BUSSEN missar MIG). Jag kan göra en dålig dag sämre. Eller bättre. Leta de fina stunderna och inte ge upp när de känns långt borta. En kväll som denna, då tankarna kretsar kring poliserna som knackade på under dagen, kring housemate som tydligen inte dykt upp på jobbet, som lämnat sitt rum i kaos, som har verkat lite konstig, som kom tillbaka helt förstörd, a mess. Knark tror vi (jag och Shane, annan housemate). En kväll då tankarna snurrar kring hur jag ska säkra mina saker ifall hon under påverkan får för sig att ta allt och dra. Hur vi ska bli av med henne. (Vill inte oroa någon, hon är en trevlig tjej och jag känner mig inte hotad på något sätt). En kväll som denna kan det vara bra att leta fina stunder, skriva om dem är bra. För de kommer när man minst anar det. Ikväll ett fint sms från en ny vän som erbjöd sitt stöd i vetskap att min familj är långt borta.

Det här är livet. Och det är fint.

Fantastiska upp-känslor, rysningar, såna stunder då man bara vill stanna upp och tänka “liiivet.” Dessa stunder (av klarhet) kommer ofta helt utan förvarning. Till ljudet av det stora havet på en promenad längs en palmbeklädd strand. Tillsammans med fina, fina vänner på en takterass i kvällssolen en varm sommarkväll. När det där stora jobbiga äntligen är avklarat, med bravur. Hemma i hemstaden där allt är sig likt men ändå inte. På en buss i spöregnet mellan Hallonbergen och Stockholms universitet, till tonerna av The Killers “Joyride”. Överallt. När som helst. Så ofta som möjligt. Det är mitt mål.

Andra stunder när blodet kokar av ilska (okej, jag ska inte överdriva, det kanske puttrar lite smått)  för att saker inte går som jag vill. När något hindrar mig från att landa i de fina liiivet-stunderna. Det blir sällan som man har tänkt sig. Men även då man inte har en tydlig förväntning kan de komma smygande, de där tankarna som förstör, förstorar och distraherar från allt som är bra Dåliga tankar som tar något bra och vrider det åt fel håll. Som klagar på att allt inte är perfekt, att det inte är som på det där fantastiska stället “någonannanstans”.  Det bortskämda barnet som tänker att “Jag har ju fått så mycket av det jag vill ha, kan jag inte få allt, nu?”. Samma bortskämda barn blir avundsjuk på andra som har, som inte verkar ha försökt lika mycket, velat lika mycket. (Denna reaktion kan förklaras genom den intressanta “equity” teorin som jag lämpligt nog har läst om idag. J.S Adams, 1965, Inequity in social exchange).

Fast det är jag som bestämmer. Det är bra. Adrenalinet måste inte rusa när jag missar bussen för att den åker innan utsatt tid (kanske lite när BUSSEN missar MIG). Jag kan göra en dålig dag sämre. Eller bättre. Leta de fina stunderna och inte ge upp när de känns långt borta. En kväll som denna, då tankarna kretsar kring poliserna som knackade på under dagen, kring housemate som tydligen inte dykt upp på jobbet, som lämnat sitt rum i kaos, som har verkat lite konstig, som kom tillbaka helt förstörd, a mess. Knark tror vi (jag och Shane, annan housemate). En kväll då tankarna snurrar kring hur jag ska säkra mina saker ifall hon under påverkan får för sig att ta allt och dra. Hur vi ska bli av med henne. (Vill inte oroa någon, hon är en trevlig tjej och jag känner mig inte hotad på något sätt). En kväll som denna kan det vara bra att leta fina stunder, skriva om dem är bra. För de kommer när man minst anar det. Ikväll ett fint sms från en ny vän som erbjöd sitt stöd i vetskap att min familj är långt borta.

Det här är livet. Och det är fint.

Glada tjejer på Ocean Beach Hotel.