Stunder av klarhet

För några dagar sedan blev jag kallad nörd av en ny bekant. Jag börjar misstänka att han har rätt.

Imorgon är det dags för min första termins sista tenta och de senaste dagarna har därför ägnats åt funderingar kring "managing, developing and evaluating human resources". Malin har därför fått lyssna på de ibland ganska udda paralleller jag drar mellan HRM (human resource management) och diverse saker i det vardagliga livet. Den senaste parallellen (som jag tänkte dela med mig av nu) handlar om performance management och familjeliv. Först en varning, jag tycker inte på allvar att man ska se familjen som en rationell organisation (gamla PAO'are kanske minns Becker), detta är bara endast minnesstrategier som min nördiga HR-hjärna har producerat inför tentan (enligt psykologstudent-Malin i alla fall).

Anyway, here it goes:

En av de få organisationer (två?) som man inte kan välja att vara medlem i eller ej är den biologiska familjen. Nu utgår jag alltså från familj i bemärkelsen att alla har/har haft föräldrar och att det eventuellt finns biologiska syskon med i bilden. Andra familjekonstellationer kan väl ses ha åtminstone någon grad av frivillig tillhörighet.

Okej, här kommer tanken: vad händer om man applicerar ett performance management tänkande på en familj?

Grundtanken med performance management är att se på performance (prestation, utförande etc.) ur ett strategiskt perspektiv. Det som individerna i organisationen gör ska vara hjälpa till att uppnå organisationens mål, samtidigt som att både individernas och organisationens intressen tas till vara. Målet är alltså att skapa en win-win situation.

Familjer utgår (ofta) från att de ska hålla ihop under en längre tid, varför gemensamma mål låter som en bra idé. Att dessa mål ska passa familjens alla medlemmar låter också vettigt tillsammans med insikten om att alla inte kan precis som de vill. Nu tänker ni kanske: Prestation? Hur presterar man i en familj? Dock är det ju så att de olika familjemedlemmarnas beteende kommer att påverka (både positivt och negativt) hur familjen fungerar och hur dess medlemmar mår.

I utvecklandet av ett performance management system är det otroligt viktigt att man vet vilka mål man har och vilka typer av beteenden som är behjälpliga i att uppnå dessa mål. Det finns inget recept för framgång utan varje organisation måste själv avgöra vad som är viktigt för dem. Samma borde gälla i en familj, vad som funkar för vissa familjer fungerar inte för andra beroende på skillnader mellan de personer som ingår i familjen, vilken familjekultur man har, vilka resurser familjen har tillgång till (både ekonomiska och sociala), vilken miljö familjen befinner sig i och så vidare.

Precis som i andra typer av organisationer kan man i en familj inte heller vänta sig lika mycket från de nyaste medlemmarna. Skillnaden i den biologiska familjen är dock att man inte väljer in nya medlemmar (och adoptioner borde INTE heller skötas som en rekryteringsprocess). Till skillnad från rekrytering till en annan organisation så har den nya organisationsmedlemmen i familjen (nyfödd bebis) mest troligt en väldigt begränsad nivå av de KSA's (knowledge, skills and abilities – sånt man behöver för att göra ”ett bra jobb”) som skulle använts vid en rekrytering till familjeorganisationen. Likt andra organisationer är detta inte heller nödvändigt så länge familjeorganisationen har resurserna och viljan att investera i och träna upp den nya medlemmen till en tillfredsställande nivå.

En annan skillnad är att den nye medlemmen i familjeorganisationen inte har valt att ansluta (men sannolikt vill vara med, i alla fall från början). Eftersom att den nye (förmodligen) inte kommer rustad med en fullt utvecklad personlighet borde ”the cultural fit” (som är en kraftfull prediktor för performance eftersom det avgör huruvida en person trivs eller ej) dock inte vara ett problem, speciellt inte om familjekulturen skapar en så kallad ”powerful situation” där den nya får tydliga ledtrådar om vilka beteenden som passar sig och inte.

Den allra viktigaste skillnaden är dock att familjeorganisationen (utifrån den biologiska definitionen) inte kan välja bort en medlem, vilket ger ytterligare argument för att familjeorganisationen bör sträva efter att ha gemensamma mål, se till att alla medlemmar bidrar till att uppnå dem och att erbjuda stöd till de som inte lyckas på egen hand.

På tal om familj, om mindre än en månad kommer min hit! :)

HR-nörderi med Johanna utanför mitt gamla hus i våras.

Ett förhållande är aldrig perfekt. Det är omöjligt att hitta den perfekta partnern som har allt "det där". Vissa har dock mer av "det där" än andra, varför man (de flesta hoppas jag) inte bara slumpar fram vem de väljer att dela livet med. Råkar välja. Jag har ingen plan på att "råka" leva mitt liv med någon. Inte heller planerar jag att "råka" ha ett arbete som jag fick "av bara farten" eller bo där jag "hamnade". Mitt kontrollbehov har vissa positiva drag, ett av dem är att jag tycker mycket om att fatta övertänkta beslut. "Tycker om" kanske är en överdrift, snarare föredrar jag detta framför att vara impulsiv och inte tänka efter före. Vart är detta resonemang på väg? Nej, jag försöker inte säga att jag ska gifta mig med en Australienare, det handlar om mig och landet jag befinner mig i.

Efter ett stormigt och passionerat år tillsammans mellan 2006 och 2007 har vårt förhållande de senaste 3½ åren pendlat mellan att likna ett utdraget uppbrott och ett ångestfyllt distansförhållande fyllt av svartsjuka och längtan. Det blev inte ett dugg enklare av att min först knakiga och sedan vänskapliga relation med Stockholm utvecklades till en stark förälskelse under tiden jag har befunnit mig på andra sidan jorden.

Jag åkte tillbaka till dig Australien, bad Stockholm och Sverige att vänta på mig en stund. Sa till Stockholm att det var jag och inte du, att jag behövde vara för mig själv en stund. Stockholm förstår att mitt hjärta är delat. Nu är jag här, vi är tillsammans igen Australien och jag. Men det finns inget perfekt förhållande, ingen perfekt partner. Du är inte perfekt Australien men du har mycket av "det där", livet är bra och jag är glad att jag kom tillbaka till dig.

Men, som i alla förhållanden kommer den att komma, frågan som kan vara lika kittlande som skrämmande. Vart är är detta på väg? Är det vi nu? Jag ångrar mig sällan, tar ofta bra beslut. Men då måste jag få tänka först, länge, och jag är inte redo att svara än. Du är inte perfekt Australien, men jag tycker om dig för att du inte frågar.

Nu kanske ni undrar över titeln på detta inlägg, det skulle jag också göra om jag var er. Eftersom att ovan nämnda person eventuellt förstår vad jag skriver så kommer detta inlägg att handla om något helt annat än vad som anges (+ att han är ganska snäll och på intet sätt borde dödas eller skadas).

På måndag har jag i alla fall min första tenta. På tisdag har jag min andra. Enligt jag-är-stressad-alltså-undviker-jag-att-göra-det-jag-borde logiken tänkte jag nu ägna min tid åt att knåpa ihop ett litet blogg-inlägg. Jag har insett att nästan allt jag skriver nu är på engelska. Instinkten fick mig att vilja ge detta inlägg ett namn på engelsa innan jag insåg att jag brukar skriva på svenska här. Å andra sidan kanske jag ska sluta med det och övergå till engelska på heltid. Lite enklare att hålla sig till ett språk. Till skillnad från min förra Australien-period pratar jag ju dock svenska dagligen så förmodligen kommer jag att kunna göra mig förstådd även när jag kommer tillbaka.

Det är kul att inse hur naturlig engelskan känns, ofta bestämmer sig hjärnan att låta de mest passande uttrycken och orden komma ut oavsett språk (när jag pratar med svenskar alltså, inbillar mig inte att någon annan ska förstå vad något annat än engelska). En ganska ofta förekommande och underhållande företeelse i vår lägenhet är när vi (absolut mest Malin, inte så mycket jag. Än) istället för att prata ordentlig svenska använder översatta engelska uttryck. Några exempel: "Jag ska se henne ikväll" eller "Jag är på telefonen" översatt från "I'm gonna see her tonight" och "I'm on the phone".

En annan sak som tar fokus från mitt tentapluggande är jobbsökande. Har lämnat lite CV's på diverse ställen i närområdet och sen är det bara att hoppas på det bästa. Arbetsmarknaden här skiljer sig enormt från Sveriges varför jag inte är speciellt bekymrad över om jag ska få ett jobb eller inte, det handlar mer om att ha en liten gnutta tur så att jag får börja jobba då jag vill.

En tredje sak som stör mitt fokus är lusten att åka till gymmet. Vi (jag och Malin alltså) är krokade (för att översätta ett engelskt uttryck). Nummer fyra på tappa-fokus-listan är tankar på allt roligt som kommer att hända på sommarlovet, inleds med festivalen Stereosonic 28 november! Dock vet ni som känner mig väl att mina ofokuserade stunder är ganska korta och få. Nu är denna över och det är dags att återgå till pluggande inför tenta i "Remuneration, benefits and motivation". Kvällens ämne blir "executive pay", alltså hur man ersätter högt uppsatta chefer. Väldigt intressant, väldigt aktuellt ämne. Om någon som läser detta har behov av idéer till c-uppsats eller liknande så har jag ett ämne på lut kring detta, känns nästan lite tråkigt att inte få skriva om det själv. Vad säger du Johanna, ska vi skriva en till?

Malin och jag som ängel och djävul på Halloween-fest i Student Village.