Stunder av klarhet

Lagom, svenska språkets alldeles egna ord (eller är detta en myt?). Just nu har jag lite svårt med detta lagom. Kan det vara så att bo i ett engelsktspråkigt land gör att innebörden av ordet går glöms bort? De säger ju att det vi inte har ord för inte heller riktigt finns eftersom det bli så väldigt svårt att tänka på något som vi inte har språk att uttrycka. Jag har inte glömt hur skön lagomheten är. Avslappnad, tillfredställd. Lugn och trygg. Egentligen är det konstigt att the land of easy-going inte har hittat på ett eget ord för detta. Å andra sidan (vilket jag många gånger har tänkt skriva om men inte gjort) påstår jag att den easy-goingness som detta land är känt för delvis är en myt, återkommer till detta en annan gång. Just nu är det inte mycket i mitt liv som är lagom. Mycket är alldeles för mycket, annat blir totalt ignorerat i brist på tid och energi.

2011 har hittills varit ett år av extremer. Efter en fantastisk start tog 2011 en downturn och har i perioder inte alls varit så awesome som jag bestämt att det skulle bli. Operationer, brutna fötter, stulna saker, obehagliga överraskningar, svikna löften och krånglande datorer är bara några av de saker som drabbat mig och mina nära den senaste tiden. Nu är lyckligtvis det mesta av detta ur världen och jag ser fram emot nästa positiva extrem.

Med allt detta sagt så är det dags att erkänna att lagom aldrig riktigt har varit min grej. Fann mig själv tänka högt inför Malin frågande varför jag gång på gång sätter mig i en situation där jag har så mycket att göra att det nästan inte går. Inga marginaler. Ingen tid att göra ingenting. Heltidsstudier kombinerat med halvtidsjobb och minst 9 tim/vecka resandes med opålitlig kollektivtrafik ger inte mycket tid över till annat. Det är inte lagom, och kan kännas tungt ibland. Men, det finns givetvis ett men. Det är det här jag vill. Precis som många andra perioder i livet när lagom känts långt borta har jag skapat denna alldeles själv. Mycket är roligare, intressantare och mer spännande än lite.

Gränsen för lagom passeras snabbt när livet frågar om jag vill ha mer.

Alla hjärtans dag middag i Cottesloe under en mycket fin period med mycket fint besök!

Big Day Out. Samma period, samma fina sällskap.

Tjejerna innan vår torchlight tour på Fremantle Prison.

Jag gillar att ha rätt. En kär vän till mig sa en gång att jag alltid har rätt. Det var trevligt att höra men jag är glad att kunna säga att det inte är helt sant. Från och med nu så gillar jag att ha fel (ibland).

Olika händelser den senaste tiden har fått mig att fundera över min egen utgångspunkt och det har mycket att göra med att väldigt få människor jag så gott som ingen här har samma bakgrund som jag. Hemma bodde jag mitt bland studenter från alla delar av världen men det blir aldrig så tydligt vart man kommer ifrån som när man inte är där. Det har aldrig varit så tydligt att världen ur mitt perspektiv bara kan ses genom mina ögon.

Under mina sociologistudier har lärt mig vikten av att förstå min egen utgångspunkt innan jag tolkar andra. Detta är lättare sagt än gjort eftersom det (i min verklighet) inte är möjligt att till fullo se sig själv genom andras ögon. Inte minst för att man då skulle vara tvungen att se sig själv utifrån alla andras ögon, ta alla olika perspektiv på samma gång. Det går inte. Men mycket finns att vinna på att förstå att mitt perspektiv är just mitt, att ingen annan tolkar världen precis som jag. Att man tjänar på att vara öppen, att vara inställd på att ha fel.

Lika självklart som det kan kännas att de som är olika ser på världen ur olika perspektiv kan det kännas självklart att de som påminner mig om mig också har samma utgångspunkt. Nyligen har två möten fått mig att förstå att jag inte är kompetent att vid en första anblick avgöra vem som är lik mig eller inte.

I det ena fallet prövades min förmåga att förutsättningslöst möta en person från ett land jag vet mycket lite om. Det jag trodde mig veta visade sig inte heller vara sant. Det har varit en övning i att låta nyfikenheten segra över fördomar och felaktiga antaganden. Vad jag föreställt mig skulle handla om kompromiss och acceptans mellan olika har visat sig handla mer om att inse hur mycket vi har gemensamt.

I det andra fallet förutsatte jag att människan jag mötte såg på världen med ögon som liknar mina egna, att vi tolkade världen på samma sätt eftersom de land vi kommer ifrån påminner om varandra. Reagerade väldigt starkt på något eftersom att jag förutsatte att personen i fråga tänkte som jag, eller i alla fall tänkte på liknande sätt. Det gick inte ihop. En människa jag uppfattade som väldigt trevlig associerad med något som för mig har en mycket stark negativ innebörd. Återigen hade jag fel, och jag blev glad. Våra perspektiv var inte desamma, tolkningen av världen olik och världen började genast make more sense igen.

Det är skönt att ha fel ibland.

För några dagar sedan blev jag kallad nörd av en ny bekant. Jag börjar misstänka att han har rätt.

Imorgon är det dags för min första termins sista tenta och de senaste dagarna har därför ägnats åt funderingar kring "managing, developing and evaluating human resources". Malin har därför fått lyssna på de ibland ganska udda paralleller jag drar mellan HRM (human resource management) och diverse saker i det vardagliga livet. Den senaste parallellen (som jag tänkte dela med mig av nu) handlar om performance management och familjeliv. Först en varning, jag tycker inte på allvar att man ska se familjen som en rationell organisation (gamla PAO'are kanske minns Becker), detta är bara endast minnesstrategier som min nördiga HR-hjärna har producerat inför tentan (enligt psykologstudent-Malin i alla fall).

Anyway, here it goes:

En av de få organisationer (två?) som man inte kan välja att vara medlem i eller ej är den biologiska familjen. Nu utgår jag alltså från familj i bemärkelsen att alla har/har haft föräldrar och att det eventuellt finns biologiska syskon med i bilden. Andra familjekonstellationer kan väl ses ha åtminstone någon grad av frivillig tillhörighet.

Okej, här kommer tanken: vad händer om man applicerar ett performance management tänkande på en familj?

Grundtanken med performance management är att se på performance (prestation, utförande etc.) ur ett strategiskt perspektiv. Det som individerna i organisationen gör ska vara hjälpa till att uppnå organisationens mål, samtidigt som att både individernas och organisationens intressen tas till vara. Målet är alltså att skapa en win-win situation.

Familjer utgår (ofta) från att de ska hålla ihop under en längre tid, varför gemensamma mål låter som en bra idé. Att dessa mål ska passa familjens alla medlemmar låter också vettigt tillsammans med insikten om att alla inte kan precis som de vill. Nu tänker ni kanske: Prestation? Hur presterar man i en familj? Dock är det ju så att de olika familjemedlemmarnas beteende kommer att påverka (både positivt och negativt) hur familjen fungerar och hur dess medlemmar mår.

I utvecklandet av ett performance management system är det otroligt viktigt att man vet vilka mål man har och vilka typer av beteenden som är behjälpliga i att uppnå dessa mål. Det finns inget recept för framgång utan varje organisation måste själv avgöra vad som är viktigt för dem. Samma borde gälla i en familj, vad som funkar för vissa familjer fungerar inte för andra beroende på skillnader mellan de personer som ingår i familjen, vilken familjekultur man har, vilka resurser familjen har tillgång till (både ekonomiska och sociala), vilken miljö familjen befinner sig i och så vidare.

Precis som i andra typer av organisationer kan man i en familj inte heller vänta sig lika mycket från de nyaste medlemmarna. Skillnaden i den biologiska familjen är dock att man inte väljer in nya medlemmar (och adoptioner borde INTE heller skötas som en rekryteringsprocess). Till skillnad från rekrytering till en annan organisation så har den nya organisationsmedlemmen i familjen (nyfödd bebis) mest troligt en väldigt begränsad nivå av de KSA's (knowledge, skills and abilities – sånt man behöver för att göra ”ett bra jobb”) som skulle använts vid en rekrytering till familjeorganisationen. Likt andra organisationer är detta inte heller nödvändigt så länge familjeorganisationen har resurserna och viljan att investera i och träna upp den nya medlemmen till en tillfredsställande nivå.

En annan skillnad är att den nye medlemmen i familjeorganisationen inte har valt att ansluta (men sannolikt vill vara med, i alla fall från början). Eftersom att den nye (förmodligen) inte kommer rustad med en fullt utvecklad personlighet borde ”the cultural fit” (som är en kraftfull prediktor för performance eftersom det avgör huruvida en person trivs eller ej) dock inte vara ett problem, speciellt inte om familjekulturen skapar en så kallad ”powerful situation” där den nya får tydliga ledtrådar om vilka beteenden som passar sig och inte.

Den allra viktigaste skillnaden är dock att familjeorganisationen (utifrån den biologiska definitionen) inte kan välja bort en medlem, vilket ger ytterligare argument för att familjeorganisationen bör sträva efter att ha gemensamma mål, se till att alla medlemmar bidrar till att uppnå dem och att erbjuda stöd till de som inte lyckas på egen hand.

På tal om familj, om mindre än en månad kommer min hit! :)

HR-nörderi med Johanna utanför mitt gamla hus i våras.

Ett förhållande är aldrig perfekt. Det är omöjligt att hitta den perfekta partnern som har allt "det där". Vissa har dock mer av "det där" än andra, varför man (de flesta hoppas jag) inte bara slumpar fram vem de väljer att dela livet med. Råkar välja. Jag har ingen plan på att "råka" leva mitt liv med någon. Inte heller planerar jag att "råka" ha ett arbete som jag fick "av bara farten" eller bo där jag "hamnade". Mitt kontrollbehov har vissa positiva drag, ett av dem är att jag tycker mycket om att fatta övertänkta beslut. "Tycker om" kanske är en överdrift, snarare föredrar jag detta framför att vara impulsiv och inte tänka efter före. Vart är detta resonemang på väg? Nej, jag försöker inte säga att jag ska gifta mig med en Australienare, det handlar om mig och landet jag befinner mig i.

Efter ett stormigt och passionerat år tillsammans mellan 2006 och 2007 har vårt förhållande de senaste 3½ åren pendlat mellan att likna ett utdraget uppbrott och ett ångestfyllt distansförhållande fyllt av svartsjuka och längtan. Det blev inte ett dugg enklare av att min först knakiga och sedan vänskapliga relation med Stockholm utvecklades till en stark förälskelse under tiden jag har befunnit mig på andra sidan jorden.

Jag åkte tillbaka till dig Australien, bad Stockholm och Sverige att vänta på mig en stund. Sa till Stockholm att det var jag och inte du, att jag behövde vara för mig själv en stund. Stockholm förstår att mitt hjärta är delat. Nu är jag här, vi är tillsammans igen Australien och jag. Men det finns inget perfekt förhållande, ingen perfekt partner. Du är inte perfekt Australien men du har mycket av "det där", livet är bra och jag är glad att jag kom tillbaka till dig.

Men, som i alla förhållanden kommer den att komma, frågan som kan vara lika kittlande som skrämmande. Vart är är detta på väg? Är det vi nu? Jag ångrar mig sällan, tar ofta bra beslut. Men då måste jag få tänka först, länge, och jag är inte redo att svara än. Du är inte perfekt Australien, men jag tycker om dig för att du inte frågar.

Nu kanske ni undrar över titeln på detta inlägg, det skulle jag också göra om jag var er. Eftersom att ovan nämnda person eventuellt förstår vad jag skriver så kommer detta inlägg att handla om något helt annat än vad som anges (+ att han är ganska snäll och på intet sätt borde dödas eller skadas).

På måndag har jag i alla fall min första tenta. På tisdag har jag min andra. Enligt jag-är-stressad-alltså-undviker-jag-att-göra-det-jag-borde logiken tänkte jag nu ägna min tid åt att knåpa ihop ett litet blogg-inlägg. Jag har insett att nästan allt jag skriver nu är på engelska. Instinkten fick mig att vilja ge detta inlägg ett namn på engelsa innan jag insåg att jag brukar skriva på svenska här. Å andra sidan kanske jag ska sluta med det och övergå till engelska på heltid. Lite enklare att hålla sig till ett språk. Till skillnad från min förra Australien-period pratar jag ju dock svenska dagligen så förmodligen kommer jag att kunna göra mig förstådd även när jag kommer tillbaka.

Det är kul att inse hur naturlig engelskan känns, ofta bestämmer sig hjärnan att låta de mest passande uttrycken och orden komma ut oavsett språk (när jag pratar med svenskar alltså, inbillar mig inte att någon annan ska förstå vad något annat än engelska). En ganska ofta förekommande och underhållande företeelse i vår lägenhet är när vi (absolut mest Malin, inte så mycket jag. Än) istället för att prata ordentlig svenska använder översatta engelska uttryck. Några exempel: "Jag ska se henne ikväll" eller "Jag är på telefonen" översatt från "I'm gonna see her tonight" och "I'm on the phone".

En annan sak som tar fokus från mitt tentapluggande är jobbsökande. Har lämnat lite CV's på diverse ställen i närområdet och sen är det bara att hoppas på det bästa. Arbetsmarknaden här skiljer sig enormt från Sveriges varför jag inte är speciellt bekymrad över om jag ska få ett jobb eller inte, det handlar mer om att ha en liten gnutta tur så att jag får börja jobba då jag vill.

En tredje sak som stör mitt fokus är lusten att åka till gymmet. Vi (jag och Malin alltså) är krokade (för att översätta ett engelskt uttryck). Nummer fyra på tappa-fokus-listan är tankar på allt roligt som kommer att hända på sommarlovet, inleds med festivalen Stereosonic 28 november! Dock vet ni som känner mig väl att mina ofokuserade stunder är ganska korta och få. Nu är denna över och det är dags att återgå till pluggande inför tenta i "Remuneration, benefits and motivation". Kvällens ämne blir "executive pay", alltså hur man ersätter högt uppsatta chefer. Väldigt intressant, väldigt aktuellt ämne. Om någon som läser detta har behov av idéer till c-uppsats eller liknande så har jag ett ämne på lut kring detta, känns nästan lite tråkigt att inte få skriva om det själv. Vad säger du Johanna, ska vi skriva en till?

Malin och jag som ängel och djävul på Halloween-fest i Student Village.

Just det, jag har en blogg. Glömde visst bort det. Igen. Hur som helst, den senaste tiden har varit sprängfylld av olika roliga och inte lika roliga aktiviteter med en klar övervikt mot det roliga. Både jag och min kära partner in crime har satt ihop facebookalbum som summerar den senaste tiden på ett ganska heltäckande sätt. Mitt album hittas här. Malins kommer upp senare.

Sedan sist jag skrev, eller sedan sist jag skrev om något förutom valresultatet har jag bland annat: haft besök av min gamla flatmate Bruno från Brasilien som jag bodde med när jag var i Surfers Paradise för fyra år sedan (han bor i Melbourne nu, kom inte från Brasilien för att hälsa på). Jättekul att inse hur naturligt det kan kännas att träffas igen efter så lång tid. Ibland är tid verkligen bara tid.

Vi har också haft besök av James (irländare som bodde i mitt rum innan jag flyttade in) som var ledig från sitt jobb i gruvorna och hans kompis Liam. En intensiv men mycket rolig vecka som slutade med att jag numera äger en mycket fin hatt och en självlysande jojo. Bilder på grabbarna finns i facebookalbumet.

Vi har promenerat mycket, det finns två sjöar nära där vi bor och med värmen så vaknar djurlivet till med massor av vackra fåglar (och andra fåglar blir mindre trevliga, fast det är en helt egen historia...). Snart kommer det vara för varmt att promenera under dagarna så jag har joinat Malin och tränar nu på ett gym med en massa body builders till ett mycket bra pris (hon är bekant med ägaren).

Jag har också jobbat på med mina assignments och fått mina första resultat, inte superbra men absolut inte illa. Mycket nöjd. Känslan denna termin påminner om första terminen i Stockholm, omöjligt att veta vad som är tillräckligt bra. Men jag kämpar på, nästan bara exams kvar nu innan ett lååångt lov fyllt med besök, jobb och strandliv!

Vaknade på andra sidan världen med en obehaglig känsla i kroppen. Gick in på dn.se och insåg att det hade gått illa, värre än jag trodde.

Min sida vann inte, men idag känns det som en bisak eftersom att vi alla förlorade. Alla utom de 5.7% av "oss" som av någon outgrundlig anledning tycker att Sverige ska styras av rasister. Enligt min mening är de också förlorare, skillnaden är bara att de inte förstår. SD's politik bygger på rädsla, en rädsla för att det som är olikt är farligt och dåligt. Att människor bara för att de inte är precis som dem måste vara farliga och hotfulla. Fast så får man ju inte säga om man ska vara ett rumsrent parti. Vad säger SD då? "Vi vill skydda svensk kultur och svenska traditioner". Jag är svensk, om något hotar min kultur och mitt Sverige så är det Sverigedemokraterna, inte ett mångkulturellt samhälle. Min kultur sitter i mig och det kan ingen ta ifrån mig. Svensk kultur är för mig solidaritet och frihet. Frihet att få välja hur vi lever och frihet att ändra det vi vill ändra. SD har tagit något fint och vridit det till något fult, förvandlat svenskhet till avsky för det som är annorlunda. SD talar om att bevara traditioner, vill vi svenskar ha kvar våra traditioner så finns det inget som hindrar oss. SD är rädda för förändring och rädda för att Sverige ska vilja förändras.

Tack så mycket SD för att ni berättar vad jag vill, och vad jag inte vill. Tack också för att ni berättar vad svenskhet är, eller borde vara. Men det behövs inte, jag kan tänka själv.

Idag är jag besviken på Sverige. Eller, jag är besviken på de som inte tänkte så långt när de gick och röstade. Som bara tänkte på sig själva. Som skyller på andra for the situation they are in. Jag är besviken på att vi har låtit det bli som det är, ett Sverige med människor så missnöjda med sin situation att de köper förklaringen att invandring är roten till allt ont. Idag är en deppig dag, imorgon måste något hända. Vi måste göra något. Ta Sverige tillbaka. Det hänger mycket på den blå politiken nu. På regeringen. På Fredrik. Det var inte min sida som vann men idag spelar partifäger inte någon roll (så länge det inte är brunt maskerat med en blåsippa.

Jag litar på er nu Alliansen. Det blir inte lätt det här. Men det måste gå.

Alla Sverigedemokrater är inte så välpolerade som Jimmie Åkesson...

http://www.youtube.com/watch?v=bDZHKMhtWeM

http://www.youtube.com/watch?v=EUPlsm4A1QI